Min adliga katt
Min katt. Han är den finaste katt jag har träffat. Han är också den mest envisa och odrägliga katten jag påträffat. Han vägrar låta mig bädda sängen utan att fullkomligt rusa runt under lakanet och bli lätt aggressiv när jag snällt försöker flytta på honom. Lösningen blir att bädda in honom tills han inser att det finns roligare saker här i världen än att ligga under ett lakan. Han är en matglad katt. Allt som står på bordet är dessutom mycket godare än vad som befinner sig i hans matskål. Då kan han vara väldigt missunnsam. När han har pudrat näsan måste han alltid dra en sisådär fem tjurrusningar runt i lägenheten och slira runt lite extra på parkettgolvet. Han har också en väldigt fin förmåga att komma och bara vara i närheten när man är ledsen. Han limmar sig vid ens sida lite mer än vanligt. Han har ett tonläge som är exeptionellt negativt, han fullkomligt gnäller varje gång något överhuvudtaget händer. Han har en förmåga att vilja ligga på allt jag har någon form av nytta av. Läser du en bok? Då placerar jag mig här. Tangentbord? Fair enough, jag kan ligga där med. Allt som allt, en fantastisk katt.
För snart åtta år sen adopterade han mig och jag honom. Från och med idag får jag inte använda tempusformen är utan får hålla mig till var. Jag saknar honom redan något fruktansvärt. Man undrar hur mycket man egentligen kan fästa sig vid en gnällande explosion av hår. Svaret är väldigt väldigt mycket.
Sir James
Kommentarer
Trackback
