Beach 2010 fo schizzle
För övrigt ägde helgen. Det har varit mycket härliga människor, dålig musik av typen "sean kingston", guitar hero, och massa vin. Bland annat på min jacka. Och så har jag lyckas sätta på T9 på mobilen och det är helt (ursäkta språket) jävla omöjligt att stänga av det. Tessa, mobilsoulmate, hur gör man?
Nej nu ska det arbetas lite.
Jag skyller allt på jobbet, as usual.
Som när jag äter godis och samtidigt har ett träningspass inplanerat samma dag. Istället för att du bli supermotiverad för att träna bort godiset blir den automatiska reaktionen "nu har jag ju redan förstört den här dagen så jag kan lika gärna ta två bussar hem för att röra på mig så lite som möjligt och eventuellt köpa en bulle på pressbyrån"
Ja det är ju i alla fall inte ett mysterium varför jag får andningsproblem av att gå mina två trappor upp när jag lever med den mentaliteten varje gång jag tar en godis.
På jobbet erbjuds alltså gratis kexchoklad, plopp, geisha, karl fazer och äckliga mintgodisar. På fredag har vi bullar också. Och så säger dom att lastbilschaffisar är onyttiga. Vilket påhopp.
Godermorgon
Antagligen kommer jag att ta bussen till odenplan fram och tillbaka, den stannar precis utanför seven. Latheten når nytt territorium.
low on happypills
Ja alltså. Det är inte bra att vara såhär på jobbet. Det är tillräckligt ödsligt här på kvällarna för att framkalla vad man skulle kunna kalla motsatsen till klaustrofobi. Så förutom att vara nedstämd får man dessutom känslan av ensamhet helt på köpet.
Går jag på mina instinkter skulle jag gå raka vägen till glassdisken, kidnappa mina vänner ben och jerry och umgås med dom och ett chuckmarathon ikväll, alternativt ta ut min olycklighet på jerusalems soldater i assassins creed. Men mina instinkter är inte att förlita sig på.
Jag har ingen lust att sitta här och deppa ner mig. Så jag tänker brygga lite kaffe och titta på mysromantiska resor till italien som jag tänker dra med mig jack på i sommar.
Det var inte så mycket poäng med det här kanske, idag är bara en dag som är ganska intetsägande. Den började bra, slutade såhär. Jag önskar mig själv lycka till med humöret.
Nyhetstorka i bloggen
Idag bokades det en resa till Brighton. I slutet av april blir det brittland igen! Som jag har längtat. Min englandsabstinens brukar nå farliga höjder när jag inte har varit där på ca sex månader. Nu har jag inte varit där sen december 2008. Avrundar man uppåt riktigt ordentligt är det ju 2 år sen. Och det håller faktiskt icke.
Så nu tar jag med mig morsan och drar tillbaka till staden jag önskar att jag bodde i. Den ligger vid havet, har en pir, är precis lagom stor, innehar galna britter, vinflaskor på närlivsen, säljer ahlgrens bilar och kalles kaviar i en konstig glassaffär i the lanes och viktigast av allt.
konstpaus.
Salt&Vinägerchirre.
Och för att slänga på lite grädde på moset blir det turkiet i juni! Det går bra nu, som petter brukar säga. Ekonomin tänker jag ta tag i runt augusti/september när det blir kallt igen.
Nu närmast tar jag mitt pick och pack och drar till sälen och glassar lite i backarna.
Det var faktiskt inte meningen att jag skulle sitta här och skryta om resmål i största allmänhet, men det flöt ju på så bra. Och hellre det än att sammanfatta min dysfunktionella arbetsplats som har varit källan för min frustration för dagen. Väl? Ja, optimismen ska flöda hörrni!
Jag har återigen stulit en fanta som jag ska hem och ge till min pojkvän nu. Jag har övervägt att sluta underhålla hans sockerberoende men.. han blir ju så glad.
